Lone Survivor inleds med verkliga bilder från den rigorösa träning Navy SEALs-förbandet måste genomgå. Allt för att vi ska få en inblick i vilka uppoffringar dessa män måste göra för att skydda Västerländsk Frihet. När den verklighetsbaserade spelfilmen börjar får vi snabbekanta oss med några av soldaterna och lära oss att vara amerikansk soldat handlar om stolthet, brödraskap och patriotism. Sedan blir det krig!
Och visst. Det är bland de snyggaste, mest våldsamma och – kan jag tänka mig – verklighetstrogna krigsscenerna jag någonsin har sett. Men Lone Survivor består annars av två timmar skamlös krigspropaganda utan tillstymmelse till analys. Ondskefulla män i svart skägg skjuts på löpande band medan varje amerikanskt dödsfall ackompanjeras av slow motion-sekvenser och stråkar. Karaktärerna saknar fördjupning (jag hade ibland till och med svårt att se vilken amerikansk soldat som var vilken), malplacerade oneliners förstör realismen (eller kanske viskar man ”I’m the grim reaper” mitt under en skottlossning?) och sista aktens ”kolla, alla afghaner är inte onda!” är lika tafatt plikttrogen som den är onödigt självklar.
Lone Survivor bygger helt på spänning, men eftersom det redan i inledningen avslöjas vem som är den enda överlevande blir det aldrig särskilt spännande. Och musikvalet i eftertexterna, där Peter Gabriel nynnar något om ”we can be heroes for just one day” blir pinsamt talande för det PR-maskineri för den amerikanska militären Lone Survivor är. Resultatet är krigsporr som endast folk som själva är Navy SEALs lär köpa.
