Tankarna är många under inledningen av Locke. “Fan, vilken lång tagning!” “Hur länge ska han sitta i bilen?” “Hade de inga pengar i budget? Sedan inser man den bistra sanningen att Locke i stort sett bara utgörs av en enda lång scen. Eller, bister är den egentligen inte, för Tom Hardy lyckas med något som jag misstänker är otroligt svårt – att göra en film där han är den enda synliga skådisen intressant.
Locke består av en bilfärd i mer eller mindre realtid där vi får följa Ivan Locke när han kör till London, samtidigt som hans liv plockas isär som ett omvänt pussel. Via en rad telefonsamtal får vi veta att han, trots sin städade natur, har begått ett misstag som sätter hans karriär och familj på spel och filmens 90 minuter är ett försök att ta ansvar för misstaget och minimera dess konsekvenser.
Locke är en underlig film och utmanar stundtals ens tålamod med sin ändlösa motorväg och limiterade omgivning. Men trots att slutet lämnade mig med en “jaha?”-känsla är det ändå Tom Hardys imponerande scennärvaro och Steven Knights levande manus som jag tar med mig ur salongen.
