Regidebutanten Garth Davis har filmatiserat den verkliga historien om en man som sökte efter den sista pusselbiten i sin identitet.
Fem år gammal hamnar Saroo av misstag i metropolen Kolkata, 1600 kilometer hemifrån och sin familj. Han kan varken läsa eller skriva, inte heller förstår han Bengali som pratas i storstaden.
Första halvan av Lion är stark. Sunny Pawar är fantastisk som unge Saroo vars panik och hjälplösheten stundtals ger dig andnöd när den grymma världen omkring honom ständigt gör sig påmind. Känslan är klaustrofobisk och har svårt att släppa även när han blir adopterad av ett australiensiskt par och flygs till Tasmanien.
När vi nästa gång möter Saroo är han Dev Patel, en välmående ung vuxen som ska börja studera till hotellmanager. När han blir introducerad till Google Earth så dyker barndomstraumat upp och en jakt på sitt förflutna börjar. Det är här filmen stagnerar en bit, både för att Dev Patel inte är så sympatisk som vuxne Saroo och för att följa någon som kollar på Google Earth känns lamt i jämförelse med vad vi nyss fått uppleva.
Lion är emellertid större än så och vuxenlivets svagare beröringspunkter blir en petitess bland identitetsskapande, arv versus miljö och modern teknologi som gjort globaliseringen tillgänglig med ett musklick. I detta så får vi en berättelse om rotlöshet och nålen i en höstack som får gråtkanalerna att svämma över.
