Svenska Hollywoodexporten Daniel Espinosa utvinner oväntat hög spänning ur generisk skåpmat i den stjärnspäckade rymdskräckisen Life.
Den klaustrofobiska tillvaron på en rymdstation omsluten av oändlig rymd väcker säkert en och annan fundering över livet. Det har i varje fall filmer förmedlat sedan År 2001 - ett rymdäventyr, och de senaste åren har Hollywoods rymdrace på olika grunder eftersträvat samma omvälvande existentiella klangbotten. För vad finns egentligen där ute?
Daniel Espinosa, allas vår Hollywoodexport, gör inget undantag med rymdskräckisen Life. Amerikanska kritiker har redan beskrivit den som Alien möter Gravity, och inte för intet, när filmen inleds med en lång tyngdlös tagning inifrån en internationell rymdstation. Utanför pågår ett dockningsprojekt för att säkerställa de markprover från Mars besättningen getts i uppdrag hämta hem. Det är elegant och effektivt men också lite skrytigt långtråkigt.
Tempot stiger avsevärt när besättningen börjar undersöka det utomjordiska fyndet, en snabbt växande organism döpt till Calvin. Snart nog ger dundrande stråkar och andäktiga livsfilosofier vika för ren skär överlevarskräck.
Att Espinosa efter den anmärkningsvärt livlösa thrillern Child 44 skulle lyckas utvinna en intensiv nagelbitare ur manusduon Rhett Reeses och Paul Wernicks (tidigare ansvariga för Deadpool) oblyga riff på Ridley Scotts Alien tog mig faktiskt lite på sängen. Det är inte så mycket en fråga om originalitet som effektivitet. För trots att den högutbildade besättningen, med Rebecca Ferguson, Ryan Reynolds och Jake Gyllenhaal (precis så där patenterat pojkaktig som vi vill ha honom) i spetsen, har en enerverande förmåga att fatta generiskt dåliga beslut bjuder Life på högklassig spänning i en visuellt slående förpackning där inte ens affischnamn ges respit i det bloddrypande manfallet.
Nog är det så att en del av framgången bottnar i filmens ansats till realism framför ett alternativt Alienuniversum. För inte ens när sista akten spelat ut en ganska väntad twist lättar klumpen i magen. Till skillnad från de välvilliga utomjordingarna i Denis Villeneuves eleganta och humanistiska Arrival jagar Calvin bort alla förhoppningar om att snubbla på nya livsformer där ute.
