För fem år sedan öppnade ”Regnbågen” portarna. De som fick de första nyckelknipporna hade nog inte väntat sig att ett boende för hbtq-55-plussare kommer att resas i Stockholm under deras livstid. Vilka är dessa personer som får bebo världens första statliga kollektivhem av detta slag? Hur funkar deras tillvaro på stället? Visst låter det som en lysande dokumentäridé. Ju bättre det låter, desto större blir ens förvåning när det visar sig att förutsättningarna till att göra en historisk film helt har slösats bort.
Först och främst är detta ingen film om seniorer på ett ålderdomshem som det antyds i diverse beskrivningar. Jag blir livrädd av denna märkliga samhällssyn som filmen instämmer i – när du har fyllt 55 möter du ålderdomen, för att citera produktionsbolaget bakom dokumentären. David Bowie spelade in fyra album efter att ha fyllt 55, den 57-åriga Madonna åkte på Rebel Heart-turné runt hela världen och Lill-Babs, inte minst, sa att hon hade sin första ålderskris när hon fyllde 68.
Det är inte ens folk i pensionsåldern som publiken möter i Leva. Älska. – de tre intervjuobjekten Agneta, Ingbritt och Thomas törstar inte efter Bingolotto och förenklad tillgång till vård utan snarare queergemenskap och nya äventyr. Men samtidigt som det uttalas att de börjar ett nytt liv på Regnbågen, placeras de, förhoppningsvis omedvetet från filmarens sida, snarare bara in i ett nytt fack.
Den initialt lysande dokumentäridén vattnas mer och mer ur under filmens gång och regissören Mette Aakerholm Gardell väljer, i stället för att förstärka filmen berättarmässigt, att ge bildutrymme åt videoprojektioner i realtid genom ett samarbete med konstnären Sabina Jacobsson, som förutom att göra Regnbågen-trion obekväm, tyvärr ekar tomt. Gemensamma kvällar på boendet känns sorgligt regisserade och dramatiska livshistorier uppnår inte sin beröringspotential.
