Det verkar som att Hollywood har fått sin alldeles egna Rafael Edholm, en svenne med mörkt hår och bruna ögon som får spela alla italienare, sydamerikaner, albaner and what not.
En liten utveckling från hur man gjorde förr i tiden i de grekiska dramerna då minoriteter som kvinnor och svarta, spelades av vita, generiska män med lösbröst och klänning eller skokräm i fejset. (Jag vågar inte tänka på hur etnicitetsosäker Shakespeares Othello har varit genom åren.)
Mannen Hollywood har hittat är Gael Garcia Bernal som redan har spelat Che Guevara, spansk transa och nu i Letters to Juliet en klassisk italienare som älskar spaghetti, blonda kvinnor (men bara deras utseende) och har en outredd modersrelation. Det kanske låter bra, men är så otroligt dåligt. I filmen åker paret Victor (Bernal) och Sophie (Amanda Seyfried) till Verona från New York på semester. Sophie upptäcker att hennes spaggepojkvän är en knöl och träffar en blond amerikan, som är ”bättre”.
Det är förjävligt att se Amanda Seyfried i den här förminskande rollen och att Verona har förvandlats till en tacky bakgrundsbild. Seyfried är stor skådespelerska, bland annat var hon hela behållningen i tv-serien Big Love, där hon metod-spelade sig igenom Utah.
Letters to Juliet flirtar med den typ av tjej som tänker på romantisk kärlek även när man pratar om misshandelsförhållande. ”Men de älskar kanske varandra?”. Föga förvånande är båda manusförfattarna män. Varför försöker de konstruera sådana här kvinnor?
Letters to Juliet är dock hyperromantisk, och om man är på det humöret kan den ses som en kärleks-förklaring till Europa och en okej sommarrulle.
