Jag minns en Hassansketch i radio en gång som gick ut på att man lyckats hitta en sekvens i Ingmar Bergmans liv som ännu inte filmatiserats – när han sladdade med cykeln på en grusplan en dag i sin barndom. Lite så är det med andravärldskrigsskildringar i amerikansk film. Finns det egentligen ett enda slag eller ens köttsår som inte dokumenterats? Nåväl. Nu är den hur som helst här, Clint Eastwoods uppföljare till höstens Flags of our fathers, som egentligen inte är någon uppföljare utan den japanska sidan av samma skeende – slaget om Iwo Jima under slutskedet av andra världskriget. I Flags of our fathers fick vi berättelsen kring den berömda fotograferingen av flagghissningen på toppen av berget Suribachi, hur detta tillsammans med efterspelet på hemmaplan var en enda pr-kampanj för att hålla folkets stöd för kriget intakt. Flags of our fathers utspelade sig till stor del under den förnedrande tiggarturné i USA som tre av de soldater som varit med och hissat flaggan skickas ut på för att skaka loss mer pengar till krigsmateriel när kassan börjat sina. Letters from Iwo Jima däremot utspelar sig (med undantag från några tillbakablickar) uteslutande på ön. Redan när general Kuribayashi kliver iland inser han att man för att ha minsta chans mot den mångdubbelt större amerikanska styrkan måste göra något radikalt annorlunda och beordrar sina mannar att under de kommande veckorna gräva ett intrikat tunnelsystem genom Suribachi och delar av ön. Men redan innan fienden nått fram har man egentligen insett att slaget är så gott som förlorat. Från fastlandet har man fått veta att något understöd inte är att räkna med, dessutom är det enligt gammal samurajtradition under alla omständigheter förbjudet att kapitulera. Och när inte samurajsvärd finns att tillgå gör man som en grupp soldater när de insett att slaget är förlorat – man detonerar handgranater medan man håller dem mot hjärtat. Det här är bra på många sätt, det är utmärkt spelat av framför allt unge Ninomiya (hemma i Japan popstjärna i pojkbandet Arashi), fotot är stålblått vackert och syftet är behjärtansvärt. I Flags of our fathers var fienden bara en anonym, beväpnad massa. När vi får se den andra sidan får vi klart för oss (om vi inte redan gjort det) vad krig handlar om oavsett vilken stat som skickat ut sitt folk i dödsskuggans dal: Att ligga hopkrupen i fosterställning i ett dike och skita på sig av skräck medan man ropar på mamma. Men det känns fel att lyfta den till skyarna bara för att en amerikan slutligen bestämt sig för att ha en lite mer objektiv syn på världsbilden. Och det är anmärkningsvärt att det tog 61 år efter andra världskrigets slut innan Hollywood gav fiendens bild av kriget (det dröjde tolv år efter första världskriget innan Remarques På västfronten intet nytt filmatiserades).
Skådespelare:
Regi:
