Under sitt första arbetspass i Parisförorten Montfermeil blir Stéphane (Damien Bonnard), en nyinflyttad polis från landet, inte bara vittne till polisens korruption och djupodlade rasism, utan också indragen i en invecklad och farlig våldskarusell utan tydligt slut. Inspirerad av Parisupploppen som härjade 2005 och av sin egen uppväxt i förorten har regissören Ladj Ly gjort en imponerande långfilmsdebut. Filmen har redan omtalats flitigt i media, vunnit Jurypriset i Cannes och är Frankrikes Oscarsbidrag.
Les Misérables är en drabbande och närgående skildring av polisens obehagliga maktutövande och förortens många gånger hjälplösa invånare. I en slags diskbänksrealism får tittaren närgående följa ett dygn laddat av våld, rasism och misär bland miljonprojektens slitna höghus. Chris Alexis Manenti och Djibril Zonga gör sina roller som riktiga rötägg till poliser med bravur. Damien Bonnard fångar Stéphanes osäkra hönsande och gradvist tickande mod med synnerlig skärpa. Skådespelarinsatserna är rakt igenom lysande och barnskådespelarna rörande trovärdiga i sina försök att överleva en förbittrande tillvaro med orättvisa villkor.
Filmens titel anspelar inte bara på Victor Hugos roman från 1862; Montfermeil är också den plats där Victor Hugo skrev sin välkända roman. Som för att visa att samhällets olycksbarn fortfarande existerar citeras Hugo flerfaldigt. Och det är just barnen som filmen kretsar kring, pojkarna som med barnets kreativitet och dumdristighet försöker hitta nya sätt att få tiden att gå och som redan i tidig ålder riskerar att fångas upp av den utbredda kriminaliteten som omger dem.
Regissören Ladj Ly har inte bara lyckats fånga barnens perspektiv och deras hjälplösa navigerande i en tillvaro färgad av mörker, utan han visar också att ingenting är svart eller vitt, ingen ond eller god. Misären har sina ljusglimtar, även om de är få eller rent av grumliga.
