”Vad är det som gnager dig?” frågar vildsvinet Pumbaa sin vän, den lite töntiga men hjärtliga Simba. Om frågan ställdes till mig av Jon Favreau, regissören till den omtalade live-action remaken av mitt livs mest betydelsefulla filmupplevelse skulle jag helst vilja smälla till honom med Rafikis vandringsstav. Den här filmen är ett missförstånd, och man kan bara hoppas att Favreau lär sig av sina misstag (och byter karriär?).
Lejonkungen AD 2019 börjar lovande, eftersom inget av de hyperrealistiskt animerade djuren ännu har öppnat mulen och avslöjat hur både uttryckslöst och utstuderat det hela ska komma att bli när stjärnorna som ligger bakom lejonens röster bokstavligt talat överröstar allt vad finstämdhet heter (alla andra djur gör så mycket bättre ifrån sig!). Favreau kan inte bestämma sig om han vill släta över ursprungsversionen en smula eller göra en Cosmonovaversion av den färgglada och egentligen ganska vrickade klassikern. Med hjälp av tekniskt perfekt och alldeles verklighetstrogen animering tar han livet av originalets magiska anda till förmån för Spirit – som den extrainlagda Beyoncélåten heter. Utöver detta opåkallade musiknummer utgörs filmens efterlängtade bonushalvtimme mest av en massa 3D-vänlig action. Om man kan ursprungslejonkungen utantill är också avsaknaden av vissa nyckelscener trist, för att inte tala om de onödiga förtydliganden som ersatt dessa på bekostnad av 1994-versionens välavvägda balans mellan fasa och gapskratt, mellan rap och tidlösa existentiella frågor och rappa, roliga meningsutbyten.
Den nya Lejonkungen är alltså här. Den är som Life Citys förljugna The future is under construction-skyltar runt själlösa Stockholmsnybyggen. Eller präktiga urbana stadsbor på Voi Magic Wheels. Nittiotalsbarnets framtidsdröm om färgglada leviterande hoverboards och sympatiska K.I.T.T.-bilar är stendöd, söndergnagd av girighet, brist på fantasi och dålig smak. Men snyggt och modernt är det, för all del.
