Legally Blonde

Västkust mötet östkust. Bimboideal möter den akademiska världen. Blont, uppburrat hår möter den enkla pagen och vulgärmodet det sobra och avskalade. Konflikter som bildar basen för [I]Legally Blonde[/I], en komedi om Elle, en utseendefixerad rikemansdotter som bestämmer sig för att plugga juridik på Harvard för att vinna tillbaka sin före detta pojkvän. Elle läser sin Cosmopolitan som en bibel och lägger ner mycket tid på accessoarer som silversandaletter, en knähund som bara dricker Evian och en radda av smaklösa telefoner, pennor och inredningsdetaljer. Egenskaper som gör att hon inte riktigt smälter in bland de diskret klädda studenterna, som snarare framhäver sitt engagemang i föreningar som Lesbians Against Drunk Driving än sminktips. För alla de som slitit ut sina videoband med [I]Clueless[/I] och [I]Romy & Michele[/I] är [I]Legally Blonde[/I] en räddning. Reese Witherspoon svävar in i scen efter scen, i sina (enligt pressmaterialet) 40 individuellt utformade frisyrer och bevisar med besked sin kapacitet som collegefilmens regerande komediennedrottning. Det är först i filmens upplösning som [I]Legally Blonde[/I] blir en besvikelse. Filmens sensmoral, att man kan göra juristkarriär med ett rosa, parfymerat CV - och att blondiner med Cosmo-koll behövs inom juridiken är helt enkelt inte vass och smart nog. Om bara regissör och manusförfattare hade vågat ta ut svängarna lika mycket som filmens kläd- och accessoardesigners så hade det blivit roligt - ända in i det sista. Dessutom är det plagiatvarning när Elle luras att tro att det är maskerad och dyker upp i bunny-dräkt. Eller var det tänkt som en en hyllning till [I]Bridget Jones dagbok[/I]?