Historien om den evigt misslyckade fadern och den ensamma kvinnan som möts av en slump och motvilligt charmas av varandra i London hade säkerligen kunnat mosas om av någon ond bolagsmänniska till en liten feelgoodhistoria med snygga trettinåntings mot en fond av hipp indiemusik. Men som tur är får man Dustin Hoffman och Emma Thompson istället, och de har båda två den charm man bara finner i den oansträngda trygghet som talang och erfarenhet ger, och som inte går att efterhärma hur mycket man än försöker. Med dem som förgrund blir alla klyschor i händelseförlopp och dialog nästan helt förlåtliga, likaså London som en av huvudrollerna och den lätt smöriga musiken. Det hade inte varit några problem att få umgås med Harvey och Kate i någon halvtimme till – men det säger ännu mer att Hopkins slutar i tid.
