Känner mig jävig för att recensera den här filmen eftersom den känns som en personlig gåva från gud till mig. Äntligen! De senaste året har tv-serier som Vi i villa, Vuxna människor och just Bonusfamiljen tagit sig an ämnet att tvivla på sin relation och hålla på att bli galen på att spela ett konformistiskt spel bland andra.
Men i samtliga fall har serierna – trots att de alla byggt upp för att en mindre revolution behövs – precis i sista stund girat åt sidan, sopat problem under matten och mumlat något om att ”Äsch, så farligt är det inte ändå”.
Det har känts ängsligt och fått mig att se om Bergmans Scener ur ett äktenskap i jakt på något som bättre uppfyller Kristina Lugns ord om att ”konstens främsta plikt är mot sanningen”. Men nu har vi äntligen en modernare variant!
Patrik upptäcker på julafton att Lisa spontant har skilts sig från honom. I ett försök att laga deras relation överraskar han henne med en chans att förnya löftena på nyårsafton i en stuga i Dalarna. Det blir dock allt tydligare att paret sopar för många problem under mattan och inte vågar vara ärliga med varann. Att våga visa detta är otroligt modigt och jag tror att det kommer göra många arga, men skildringen känns väldigt sann. Filmen får också in barnens perspektiv på ett sätt som känns nytt.
Och filmen är samtidigt otroligt rolig! Att ha med parets fulla, dödssjuka parterapeut Jan på bröllopsmiddagen är ett genidrag. Att Patriks kompis Filip är totalt oförutsägbar skapar – särskilt med Jan – filmmagi och skratt samtidigt som man undrar om det här är okej att skratta åt. Det känns helt onödigt att alla (!) skådisar är vita och att Martin dejtar en 17-åring gör att hans goda vibe med kids går från härlig till creepy.
Men så typiskt Bonusfamlijen att förvandla även tillfället då fasaden rämnar till en discosprakande familjefest. Och samtidigt känns filmen som något helt nytt – en bra svensk julfilm som vågar vara ärlig med både det värsta och bästa i oss.
Genre:
Skådespelare:
Manus:
Regi:
