Lånarna

I motsats till många av mina manliga bekanta har jag aldrig känt något behov av att trycka ner en raggsocka i lackbyxorna innan jaggår ut på krogen, men efter ett hårt filmår har frestelsen varit stor att följa deras exempel. Hollywood har med filmer som Armageddon, Godzilla och inte minst Titanic visat med all önskvärd tydlighet att storleken inte bara har betydelse, den betyder allt. Lånarna handlar om små miniatyrmänniskor som lever under golvplankor,och känns på förhand som en befriande kontrast till de förlängdarockvideor som har fått mig ur balans. Besvikelsen är emellertid stornär den istället bekräftar faktum. Lånarnas äventyr kantas nämligen avstorslagna effekter och har volymkontrollen körd i botten från förstafilmrutan. Inledningen är annars en fröjd för ögat. Lånarnas hem är en utsökt mosaik av "lånade" saker som valnötsskal, hårnålar och tändstickor.Stort möter litet och effekten visar sig besitta en förvånande visuell trovärdighet. Den lite slitna men chicka dekoren i huset är mysig som ien amerikansk TV-serie från 50-talet, även om en fjärrkontroll avslöjaratt utspelar sig betydligt senare. En fröjd för ögat alltså, men filmen missar hjärtat när den ifortsättningen hemfaller åt en inställsam sadistisk humor à la Ensam hemma. Så småningom bullrar även den väldige John Goodman in som denslickade advokaten för att understryka det fysiska anslaget. Han villjämna huset med marken och får sota för sin girighet genom att fåansiktet täckt med frätande murbruk, drabbas av hårresande elektriskastötar och begravas under klibbig ostmassa. Han är visserligen bra, meninte tillräckligt bra för att få materialet att framstå som annat än lånat. Regissören Peter Hewitt laddar upp med fällor och jakter i högt tempo. De små åskådarna kommer säkert att underhållas av Lånarnas ojämna kampmed hårnålar mot hammare, och fnissa glatt åt blodhunden vars nos inteär det enda som luktar. Men någonstans på vägen har det maffiga börjatkännas tradigt, och de diskreta Lånarna alltför högljudda.