17-åriga Christine ”Lady Bird” McPherson (Saoirse Ronan) drömmer om New York. Hon vill bort från Sacramento och bryta sig loss från sin känslomässigt otillgängliga mamma (Laurie Metcalf) som ständigt har en nedlåtande kommentar till hands. Det är en coming of age-rulle som dignar av kulturella referenser från 2002, den amerikanska drömmen och det existentiellt universella i mänskliga relationer. Den intelligenta och genomtänkta dialogen introduceras tidigt: “Det enda spännande med 2002 är att det är ett palindrom.”
Saoirse Ronan är klockren i rollen som Lady bird och levererar svart komik med perfekt tajming. Hon går på en katolsk skola mot sin vilja – det är vad föräldrarna har råd med. Scenen med abortmotståndaren är så dråplig att det känns fel att skratta men det går nästan inte att låta bli. Ett tag är Lady Bird med i skolmusikalen. En udda men fungerande mix av Glee och En värsting till syster. Tonen mellan mor och dotter är snabb och snärtig och för tankarna till Gilmore Girls. Laurie Metcalf balanserar med grace som överbeskyddande förälder, oförmögen att visa sin omtanke. Ändå lyckas hon förmedla den förtvivlade känslan när fågelungen lämnar boet.
Filmen inleds med ett citat av journalisten och författaren Joan Didion, hemmahörande i Sacramento. Genom Lady Bird kan även Greta Gerwig läggas till på listan över stadens stora namn. Det har bokstavligen haglat nomineringar och statyetter över hennes första långfilm som både regissör och manusförfattare. Greta Gerwig är mästerlig på att visa människans komplexitet. Genom en välutvecklad känsla för dialog och bildspråk lämnar hon inget åt slumpen och soundtracket ramar in handlingen på ett finurligt sätt. Den enda invändningen är att filmen tappar tempo mot slutet och övergår i en överflödig epilog. Som biobesökare leds vi varsamt men det vore önskvärt att lämna lite åt fantasin. Lady Bird är välgjord in i minsta detalj. Det är lite som att se en rysk docka inkarnerad till filmmediet med alla sina lager.
