LA konfidentiellt

Först och främst: vem fick den ljusa idén att döpa om den här filmen (på James Ellroys roman) från L.A. Confidential till L.A. konfidentiellt? Jag är ingen vän av amerikanisering, men ska man byta så får man ju byta. L.A. uttalas "ell äj". Man kan inte säga "el a", vilket man måste om de två bokstäverna ska följas av konfidentiellt, uttalat på svenska. På svenska heter boken Los Angeles konfidentiellt, vilket möjligtvis är något mer språkligt rumsrent. Men bortsett från det så har vi här, i 50-talets Los Angeles, en gammeldags, hårdkokt snutthriller med alla ingredienserna - maffia, mord, korruption, prostitution.Som så många gånger förr i de här historierna börjar allt med ett rutinärende. Ett rån mot en billig sylta, som mynnar ut i ett lika obegripligt som ohyggligt blodbad. Den hårdföre Bud White (Crowe) kopplas på fallet, men snart är även den elegante mutkolven Hollywood Jack (Spacey) och den bror duktige Ed Exley (Pearce) indragna i vad som visar sig vara en intrikat härva, inte helt smickrande för stadens poliskår. Det är möjligen inget originellt tema vi möter här, men det är en bra historia, med hur många trådar som helst, skickligt sammanhållna av Hitchcock-epigonen Curtis Hanson. Miljöerna är tidstypiska och trovärdiga, kostymerna sitter som de ska, ja, allt utanpåverk bär en doft av 50-talet. Dialogen är tät och vass, som det anstår en av världens bästa thrillerförfattare, och ingen skådespelare gör bort sig. Mest imponerad är jag nog av de båda australiska aktörerna Russell Crowe och Guy Pearce, som här gör var sin häpnadsväckande Hollywood-debut. En del av den elogen ska väl i rättvisans namn gå till Curtis Hanson som hade modet att handplocka två, för den amerikanska publiken, okända skådespelare till huvudrollerna. Ja, vi sitter där i stolarna och imponeras av än det ena och än det andra. Men hur elegant paketerat och välberättat det än är, lyser det av brist på egenart. Det blir pastisch, till slut. Om än en av de bättre i genren. Men det är ingen Chinatown och det är ingen De misstänkta. I de historierna fanns de plötsliga emotionella bråddjupen och de intelligenta vändningarna. Varje thriller med självaktning bör ha en stark eller i alla fall oväntad upplösning. En sådan saknas påtagligt i L.A. konfidentiellt. Synd på så fina kostymer.