Niceville-regissören Tate Taylor filmatiserar den bästsäljande deckaren The Girl on the Train med opålitliga narrativ av brittiska Paula Hawkins.
Rachel sitter på ett tåg och tittar ut på husen och människorna hon passerar. Vid första anblick ser det ut som oskyldigt dagdrömmeri, men hon sitter så att hon alltid ser samma hus och samma människor. Det är mer en besatthet än ett tidsfördriv. Hennes intresse för dessa människors relationer hör ihop med hennes egen tragiska situation och förflutna. Speciellt intresserad är hon av en ung kvinna som ser ut att leva det perfekta liv hon själv hade önskat sig.
Det som tycktes finstämt blir snart obehagligt. Visserligen får vi veta av Rachel själv att hon har livlig fantasi, men frågan är om det är hennes egen uppfattning eller bara något hon fått höra. Hur det egentligen ligger till och vad som hänt tidigare serveras i lagom utdelade portioner. Berättande tillbakablickar (och tillbakablickarna inom dessa tillbakablickar!) är många gånger förklarande, men också subjektiva och opålitliga. Varje ny detalj ställer tidigare funderingar åt sidan och erbjuder nya förklaringar.
Det är som en rättegång i Rachels huvud där hon försöker ta reda på vem som är skyldig och vad som egentligen har hänt. Blyertsteckningar som kommer ur denna process är inte mindre tydliga än hennes minnesbilder, som grumlats och raderats av alkoholmissbruket. Hennes tillstånd och situation framstår alltmer hopplös och tragisk.
Jag har inte läst boken av Paula Hawkins eller låtit min filmupplevelse förstöras i förväg av trailers eller skrivna synopsis, så jag fångas av filmens mysterium. Allteftersom man förstår hur det ligger till är det ända till filmens slut svårt att veta hur det ska gå. Fast det är inte handlingen som gör filmen, för den är ärligt talat inte något speciellt. Det är hur handlingen berättas, hur de olika kvinnornas perspektiv används och – sist men inte minst – hur skickligt och nyanserat huvudrollen spelas av Emily Blunt som gör filmen sevärd.
Genre:
Skådespelare:
Manus:
Regi:
