Först och främst, så att det inte blir några missförstånd: Kronjuvelerna är i första hand en svensk, reinkarnerad Big Fish.
Från början till slut är Ella Lemhagens storsatsning fylld till bredden av ogenerade stölder från Tim Burtons åtta år gamla sagoepos; mytiska karaktärer, ett fantasifullt användande av såväl fiskar som skor och nycklar men framför allt det rent visuella. Och precis som i Big Fish berättas en historia där verklighet och saga flyter ihop. Alicia Vikander är en fantastisk skådespelerska, hon har ett så naturligt skiftande ansikte att skådespeleriet blir extremt anspråkslöst och verkligt. Tyvärr är det svårt för henne att komma till sin rätt i en film som denna, som vill så mycket och som faller på just det. Någonstans finns det väldigt mycket hjärta men det blir helt enkelt alldeles för spretigt och alldeles för många sido-historier för att man ska orka ta till sig någonting överhuvudtaget. Och så är det ju det här med över-dådigheten. Inledningsvis är det just bildspråket som griper tag, men man tröttnar fort för att till slut drunkna i storslagen och smått infantil symbolik.
