Under den sista kvarten av Skavlan, när alla A-listkändisar avhandlats, dyker det alltid upp någon vindpinad norsk äventyrare som skidat baklänges till Nordpolen eller simmat naken med narvalar. Utrolig! Men om du hör till dem som byter kanal då, är detta förmodligen ingenting för dig. För hela drivkraften bakom Kon-Tiki, om Thor Heyerdahls berömda expedition till Polynesien, är just att skapa nordiska hjältemyter.
Men är då inte detta ett vansinnigt maffigt matinéäventyr? Jo, men visst är det det. Fotot är fantastiskt och scenerna från överresan är värdiga vilken Hollywoodproduktion som helst. Både den påkostade vågmaskinen och de animerade hajarna är övertygande. Men tyvärr ackompanjeras varje maffighet av en liten självgod paus, tre punkter som liksom blir hängande i luften…. men tänk så bra det här blev! Dessutom haltar skådespeleriet och resultatet blir att det där suget som skulle uppstått i utrymmet mellan vågens högsta punkt och flottens kontakt med vattenytan uteblir. Och då har jag inte ens kommenterat filmens totala brist på intresse för att ta upp dåtidens unkna världsbild. Det är nästan så att man väntar sig att Efraim Långstrump ska sticka fram sitt skäggiga ansikte på flotten.
