RuPaul må ha gjort drag svennigt och bekvämt med RuPauls Drag Race, men bara för att man nu kan citera Paris is Burning på arbetsplatsen betyder det inte att individer som inte passar in i den könsbinära normen har accepterats i den verkliga världen. Kiki visar utrymmet där ungdomar, ofta rasifierade och fattiga, hittar sig själva och en säkerhet som samhället inte kan erbjuda. Familjer skapas genom vouge, couture och att utmana konventioner.
Titeln syftar på en underavdelning av de mer berömda ”balls”, tävlingar där deltagarna bedöms i olika kategorier. Inför tävlingarna tränar de olika husen och sätter ihop kostymer under husmoderns/husfaderns vakande öga. Just Kiki skiljer sig från balls i att de är generellt rasifierade och yngre, så att husens funktion som familjer blir extra påtagliga.
Sara Jordenö har fått en unik inblick i inte bara det färgsprakande och paljettbeströdda, utan även sena kvällar i föreningslokaler med interna bråk. Hela tiden ligger utanförskapet och mörkret brevid samhörighetens glädje – rasifierade hbtq-ungdomar lever ofta i hemlöshet, utsatthet och direkt fara.
Kiki framstår som ärlig, nästan ocensurerad, vilket är dess styrka och svaghet. De olika starka karaktärerna identifierar sig själva som dragartister, transpersoner och ibland utanför även dessa etiketter – vilket gör att man vill veta mer.
Där gör Jordenö dem en otjänst genom att inte skapa en tydligare berättelse (om än dokumentär) eller röd linje. Vi får ta del av en tidsperiod då de utvecklas, men vi hålls utanför något linjärt eller annat att kunna fästa oss vid. Trots detta är Kiki stark, både livsbejakande och vemodig, absolut sevärd i sin opolerade charm.
