Kärt besvär förgäves

Bara att lista beståndsdelarna i [I]Kärt besvär förgäves[/I] visar varthän det barkar. En filmatisering av en av Shakespeares minst spelade pjäser, moderniserad med handlingen förlagd till slutet av 1930-talet och bearbetad till musikal bestående av gamla örhängen av Irving Berlin, Cole Porter och George Gershwin. Oskolade skådespelare får sedan, efter bara tre veckors repetitioner, göra sång- och dansnummer i klassisk Hollywoodstil. Kan det bli något annat än en kalkon? Kanske. Om man verkligen älskar kitsch så blir det en högtidsstund bland plastiga och artificiella studiomiljöer, käcka steppnummer och sång från skådespelare som hänger och dinglar i linor från taket. Den här typen av totalt distanslös och vulgär camp har sitt underhållningsvärde, och jag kommer på mig själv med att skratta rakt ut flera gånger. Lägg till det att Kenneth Branagh verkar ha skitkul när han förverkligar vad som måste vara en gammal barndomsfantasi -- att få spela en huvudroll i en Hollywoodmusikal av klassiskt snitt, som en riktig sång- och dansman. Misstanken väcks förstås att hela långfilmsprojektet bara kommit till som en personlig excess från hans sida. Har man däremot svårt att uppskatta storskaliga konstnärliga misslyckanden och inte får ståpäls av gamla Hollywoodmusikaler så är det bara att konstatera att det här är en stilmässig katastrof. Prutthumorskådespeleri blandas med skira kärleksscener och dansnumren håller minst sagt varierande kvalitet - från vad som mest liknar husmorsgymnastik till schyssta Esther Williams-pastischer i poolen. De delar av Shakespeares text som finns kvar i filmen känns dessutom inte särskilt naturliga ihop med sångnummerna, och hur smart känns det egentligen att en film som utspelas 1939 har en fransk prinsessa i en av rollerna? Nu har ju aldrig musikalen varit en genre som bryr sig särskilt mycket om realism, så antingen får man välja att se den här pjäsen som en fluffig marsipanbakelse, utan innanmäte men med otroligt tjusiga garneringar ovanpå. Eller kanske snarare som en sjukt konstig film som borde bli ett självklart inslag på varje framtida kalkonfilmsfestival av rang.