Kärleksbrev

Vi skriver alltså 1999 och medan somliga filmer handlar om två människor som finner varandra med hjälp av e-post, så handlar andra om hur två hjärtan möts med hjälp av - flaskpost. Jo, det är faktiskt sant. För flaskpost är vad Robin Wright Penn hittar när hon springer längs stranden uppe i Cape Cod, i akt och mening att rusa ifrån den smärtsamma skilsmässa hon just gått igenom. Brevet i flaskan visar sig vara dynamit. Ett kärleksbrev från en man som skriver till sin kvinna att han inte hade ordning på kompassen innan han träffade henne men att han nu vill vara hennes "true north". Med andra ord exakt sådant som kvinnor som just gått genom jobbiga skilsmässor faller för. Robin Wright Penn blir besatt av flaskposten. Av en ren tillfällighet är brevet författat på en ovanlig tysk skrivmaskin, så på en dryg kafferast lyckas Robin Wright Penn spåra avsändaren till en liten hamnstad i North Carolina. Hon lyckas dessutom övertyga sin redaktör på Chicago Tribune om vikten av att få åka dit - och i ett nafs blandar hon ihop jobb med privatliv. Regissören Luis Mandoki är ingen man med visioner, det visade han redan i den riktigt usla When a Man Loves a Woman. Och det är frapperande att få ta del av ett så torftigt bildspråk, särskilt i miljöer som erbjuder rika möjligheter till motsatsen. Jag sitter och gapar över totalt poänglösa montage - ett vågskvalp, en solnedgång, en båt i Chicagos hamn, en motionerande Robin Wright Penn, redaktionen på Chicago Tribune. Massor av bilder som uttrycker - ingenting. Nu erbjuds i och för sig inget utrymme till egna reflektioner, eftersom bilderna dränks i stora klafsiga musiksjok, från kant till kant. Men ändå. Man undrar.Det finns exakt tre orsaker till att den här filmen ändå erövrar det betyg den gör. Robin Wright Penn gör sin mest pregnanta roll, så här långt. Hon är mycket mer än Forrest Gumps fru. Det andra är att filmen faktiskt inte slutar som vi förväntar oss. Say no more. Men det mesta skälet till att bitvis till och med trivas med Kärleksbrev stavas Paul Newman. Varje gång han kliver in i bild stjäl han duken. Fullständigt. Jag blir alldeles tårögd och tänker på alla dessa fenomenala method actors som snart gått ur tiden hela bunten. Men då tröstar mig min hustru och säger att "det finns ju sådana som Edward Norton". Jag hoppas att hon har rätt.