Man behöver inte bara vara nere med hip hopen. För också popfansen har senaste halvåret hoat med i Jennifer Lopez [I]Jenny from the block[/I], i hiten där glamourösa superdivan säger sig aldrig glömma att hon kommer from the Bronx.
Mer än sångerska är ju Lopez faktiskt skådespelerska och här är så att säga den filmatiserade låten: Hon spelar städerska på lyxhotell, ensamstående mamma som bor i den där problemtyngda New Yorkska förorten med sonen Ty. En unge som visserligen är söt, men gulligheten får sig en törn vid hans noggrant odlade specialintressen - 70-tals symfonirock, Simon & Garfunkel och Richard Nixon. Detta inte skildrat som en kitschig poängplockare, snarare ett trestegskliv bort från klichén av barn i amerikansk film som annars liksom föds med basebollträet i näven och det okomplicerade flinet i sin fräkniga feja.
Men det är mamacitan det handlar om. Lopez karaktär råkar en dag "bara prova lite" av en gästande dams designergarderob. En konservativ politiker - dock Nixons personliga antites för den här är God - och man av gamla pengar ser henne, antar städerskan är av kalibern att hon borde bo i sviten och saken är klar: Kärleken har checkat in på hotellet och det är bäddat för trubbel. Det är en sådan förutsägbar historia och kunde bli vilken bedrövlig, såsig soppa som helst, vore den inte omsorgsfullt skriven av "varma-komediernas"-mästare John Hughes ([I]Breakfast Club[/I]) och regisserad av Wayne Wang ([I]Joy Luck Club, Smoke[/I]) på ett sätt där den senare får fram känslan att han tar de här otroliga händelserna på allvar och älskar dem och visar dem på ett i genren ovanligt känsligt sätt - det är människor det handlar om här - utan överdriven dyrköpt sentimentalitet. Även om ramen givetvis är verklighetsflykt med Concorde.
Hela ensemblen spelar med varandra i perfekt rytm och mysharmoni, och så det Stora Äpplet som ständigt närvarande poetisk bakgrund.
Det är så strålande gjort att man knappt tror sina ögon och alla snyftårar som väller ur dem.Maid in Manhattan
Skådespelare:
Regi:
