Jurassic Park III

Ingen har väntat på den -- men äntligen är den här. Den tredje [I]Jurassic Park[/I]. En misstanke naggar mig genast. Skulle den kommit om det inte vore för Disneys [I]Dinosaurier[/I]? Tänkte man möjligen att om det finns några ören kvar att plocka i alla smågrabbars fickor -- då ska vi väl vara med i den matchen? Andra synliga innehållsliga skäl gives icke. Spielbergs eget magplask med [I]The Lost World[/I] var uppenbarligen inte ett nog tydligt varningstecken. Förolämpningen av den stilbildande ettan fortsätter. John Hammond är nu borta ur bilden, och från ettan har man dammat av Dr Grant, alltså Sam Neill med sitt vargflin och sin Indiana Jones-hatt. Han är på besök hemma hos Dr Sattler, alltså Laura Dern, även hon en gammal bekant från den första filmen. Här sägs inget av värde, inte förrän de ska skiljas åt, då Neill plötsligt kommer in på sin forskning. Och då Dern av någon anledning säger att om du någonsin får för dig att åka iväg -- tveka aldrig att ringa. Vilken tid på dygnet som helst. Här krävs det alltså ingen Einstein för att gissa att någon gång längre fram i filmen kommer Neill att ringa efter Dern -- när han verkligen behöver henne. Men innan dess blir han uppvaktad av en rik äventyrare och dennes hustru, som till vilket pris som helst vill ha med honom som guide till Isla Sorna. Ingen fara, man ska inte landa. Bara cirkla med planet över trädtopparna. Och trots att Neill svurit att aldrig åka dit igen, så sväljer han allt vad de här främlingarna säger -- och följer med. Det är alltså tunt som rispapper. Men det finns också något försonande i det att regissören Joe Johnston ([I]Jumanji[/I]) avstått från den självklara frestelsen att låta dinosaurierna slakta och sluka mer folk än i de två föregångarna. Ett skäl vore ju att hjälpligt försöka täta de uppenbara luckorna i manuset. Men snarare är trean en ovanligt snäll Jurassic Park, vars mest pretentiösa anspråk är att den alls blivit gjord. Som skräckfilm är den ljusår efter den suggestiva ettan och den slafsiga tvåan. Och den saknar ettans avväpnande humor. Men ändå. Det går inte att bli arg på den. Det lovar jag däremot att bli på fyran. För nu räcker det med urtidsmonster på duken.