Jumanji: The Next Level

Två år efter remaken på Jumanji väljer man att ta idén ännu en sväng. Några nya karaktärer, lite andra regler, men fortfarande samma grej. En brokig skara sugs in i ett äventyrsspel och tillsammans ska de försöka överleva spelets nycker. Lite forcerad kamratanda, kroppsbyten, massa plojig action och en hel drös imitationer står att vänta.

Det finns någon form av grundläggande charm i att se The Rock härma Danny DeVitos manér. Eller för den delen höra Kevin Hart prata i Danny Glovers sävliga tonläge. Det är också ett nöje som försvinnande fort blir tjatigt och i bästa fall utmynnar som en gimmick. Liknande trick har gjorts med betydligt större framgång i andra sammanhang. Det går liksom inte att undvika att dra parallellen till Face/Off, det går inte heller att undvika att skämmas för att ens nämna de två i samma mening.

Det ligger en utmaning i att göra en uppföljare på ett så upphöjt koncept som Jumanji. Liknande problem ställdes man inför uppföljarna av Happy Death Day och Unfriended. I de två fallen lyckades man bygga ut konceptet, göra det hela lite mer invecklat, men ändå reprisera stora delar av första filmens förtjänster utan att beslutet att göra en ny rulle enbart kändes drivet av girighet. Här är det svårt att se någonting annat än dollartecken som incitament. Det lilla nöjet i att se The Rock och Awkwafinas duellerande Danny DeVito-imitationer väger inte upp den skitiga känslan av att se en produkt enbart utformat efter profit.