Wim Wenders har ett eget sätt att fånga människor. Med en säregen, nästan hypnotisk stämma berättar han hellre om sin egen fascination för dem och deras arbete, snarare än att låtsas vilja fånga en ”objektiv sanning”. På så vis håller han sig också alltid till sitt syfte, vilket i många fall bara verkar vara att ta del av människors tankar, speciellt människor han beundrar (som i Buena Vista Social Club, Pina och Notebook on Cities and Clothes). I Wenders digra lista av verk finns högt och lågt, men det verkar nästan som om man måste acceptera hans sätt att berätta för att få någon behållning av dem. Man måste på sätt och vis ge sig hän.
Gör man det är Jordens salt en resa genom drömmar, genom oss själva. Vi får följa mästerfotografens liv och karriär som vittnar om en man som sökt sig till mänsklighetens mörker i en önskan om att hålla upp en spegel för oss. Drömlandskap blandas med mardrömmar, mänsklighetens kamp och absoluta vedervärdighet. Sebastião Salgados kamera fångade allt och det är svårt att inte bli berörd.
Filmen är ett samarbete mellan Wenders och Sebastião Salgados son Juliano, enade i ett försök att fånga mannen bakom kameran. Tråkigt nog misslyckas de. Vi lär ”bara” känna fotografen och hans verk. Det är trist att de i sin iver efter en historia inte låter bilderna tala, eller att man inte addresserar problematiken med att vara ”blicken”. Men det går samtidigt inte att bortse från de makalösa fotografierna, vad de säger om oss, och Sebastiãos och hans frus Léilas projekt för en bättre värld. För oss alla.
