Den som i slutet av ett så pissmörkt årtionde som det förra väljer att hålla på med Hitlersatir får inte passera obemärkt förbi. Det är som att Taika Waititi - regissören bakom vampyrmokumentären What We Do in the Shadows och Marvelfilmen Thor: Ragnarok i sin nya produktion med flit blottar strupen för högkänsliga höger- såväl som vänstergamar. Och nog finns det minst tusen skäl att betvivla att en grotesk komedi om en tioårig nazist med en storögd och fånig führer som låtsaskompis kommer att locka till skratt. Och så ska man höra David Bowie’s Heroes på tyska? Men det ÄR banne mig roligt. Och ganska fint.
Manuset bygger på Christine Leunens roman Caging Skies; Jojo Betzler (Roman Griffin Davis) som förlorat sin pappa under mystiska krigsomständigheter bor nu ensam med sin mamma (Scarlett Johansson) och trånar efter en fadersgestalt att se upp till. Han faller för självaste Adolf Hitler (Waititi), och även för den våldsbejakande (och lite queera) nazikaptenen Klenzendorf (Sam Rockwell), och framför allt för den fascistiska ideologin som hans barnhjärna upplever som både lockande och helt logisk. Det enda som hindrar Jojo från att göra karriär i ”branschen” är hans känslighet. Han kan tyvärr varken ta kål på en kanin under hitlerjugendlägret eller se en äcklig råtta i den judiska flicka (underbar Thomasin McKenzie) som gömmer sig i en hemlig gång bakom väggen i Betzlers hus.
Jojo Rabbit växer sakta men säkert till en slags studie i hur det är att vara barn/människa i jakt på samhörighet och mening i en obegriplig värld. Waititi använder inga särskilda knep (och inga nya hitlerskämt för den delen) och en hel del känns igen från hits som Moonrise Kingdom och Inglourious Basterds (vilka Jojo Rabbit flitigt har jämförts med). Allt berättas dock med eoner av värme som gör att man sitter där och pendlar mellan garv, sorgetårar och genans. Och helt plötsligt är det inget som hindrar att vi kan vara Helden für diesen Tag.
