Jerry Maguire

Det vilar något vitalt över Cameron Crowes (Singles) nya film Jerry Maguire. Trots att vi tidigare, på gränsen till utmattning, tvingats skåda en karriärsinriktad mans mentala uppvaknande, lyckas den överraska oss: slutmålet står visserligen relativt klart redan från början men vägen dit är krokig. Tom Cruises extremt stressade sportagent Jerry jobbar för en stor firma som har alla de stora namnen, såväl utövare som företag knutna till sig. Redan i inledningen av filmen får dock Jerry för sig att tempot blivit för högt, att distansen mellan honom och alla de idrottsmän han jagar reklamkontrakt åt, blivit för stor. Han skriver ett känslomässigt memo till alla på jobbet där temat är omtanke och "min-pappa-sa-alltid...", och dagen därpå är han arbetslös.Han blir av med alla klienter utom en (en mycket munvig Cuba Gooding Jr.) och tvingas, tillsammans med den ensamma mamman Dorothy som lämnar firman i lojalitet till Jerry, börja om på nytt.Jerry Maguire tar alltså vid där det är ungefär en kvart kvar av genrekamrater som exempelvis Firman och Wall Street. Vi slipper uppgången och kommer direkt in vid fallet, vilket bara det är ett skäl att höja på ögonbrynen. Crowe har dessutom den goda tonen att han inte låter Jerrys figur bli den Jesus-i-kostym som annars brukar vara vanligt i dessa filmer. Jerry blir riktigt putt när han får sparken och beslutar sig för att hämnas och tvingas därför återigen in i sitt nyligen avsvurna beteende. Jerrys vacklande etik i yrket är emellertid ingenting jämfört med den hala obeslutsamhet han visar inför den kärleksrelation han, eventuellt, har med väna Dorothy (Renee Zellweger). Så långt har med andra ord Crowe fått till en charmigt jordnära film som trots dess geografiska avlägsenhet rent tematiskt ter sig universell. Men när mannen, som en gång gjorde "singlar" till hjältar, med full kraft börjar tillbedja kärnfamiljen, och dessutom helgonförklarar barns omnipotenta visdom, står avsändarlandet i relief. Detta får väl antas vara något av en födslodefekt hos den amerikanska regissören i mittfåran, och därför kanske inte något att orda för mycket om. Det vore som att klaga på att det är ost på en pizza, men det är inte desto mindre störande. Helt otippat är det då Tom Cruise som stormar till Crowes räddning genom att åstadkomma en av sina fåtal stora skådespelarprestationer. Detta bistådd av den underskattade, eviga birollsinnehaverskan, Bonnie Hunt som är strålande som Dorothys oroliga syster.