Jedins återkomst

Den som tyckte att Rymdimperiet slår tillbaka var en milstolp i konsten att upprepa ett på förhand givet tema i det oändliga, bör hålla sig på gott avstånd från detta rymdsagans tredje avsnitt. Skywalker, Solo och Leia jagas fortfarande kors och tvärs mellan galaxerna av Darth Vader och hans elake boss, kejsaren. Den senare får väl vid det här laget anses vara universums största loser, eller kanske snarare optimist, eftersom han trots ideliga nederlag mot rebellskarans käcka scoutkår ändå har ständig segervittring. Lite tröttsamt. Förutom den uppenbara känslan av nostalgi, vilken merparten av världen tydligen anser vara värd åtminstone [I]en[/I] biljett, finns det stunder i Jedins återkomst som är riktigt njutbara. Och dessa, vilka nästan alla ryms i den första halvtimmen, är underligt nog de som jag fann mest påfrestande vid ursprungspremiären. Scenerna från Jabbas rövarkula, befolkad av en myriad av bisarra väsen, monster och oknytt, är fryntligt och medvetet barnsliga och inte, som stora delar av resten av sagan, infantilt tjatiga.Jag noterar även några underhållande nymodigheter och en del maffiga masscener som onekligen har bildat skola i genren men sedan, när de obligatoriska rymdstriderna och de lika tvångsmässiga duellerna mellan svart och vitt, kommer igång, är det riktigt svårt att hålla sig vaken. George Lucas har lovat att de nästkommande tre filmerna, som bland annat berättar om hur Anakin Skywalker blev Darth Vader, ska gå i en klart dovare ton. Vilket, förhoppningsvis, borgar för att, den efter denna film härskande, Muppet Show-stämningen ersätts med lite tyngd. Och spänning.