Hur börjar man ens att göra en film som påstår sig ”vara” Ingrid Bergman? Hur vågar man ens försöka tolka en av ikonerna, känd för bland annat sin mystik? Och fortsätter Ingrid vara Ingrid Bergman för oss om vi tvingas se henne som en hel person?
Som publik slipper man lyckligtvis att tampas med dessa frågor mer än vad man själv vill. Jag är Ingrid är härligt befriad från filmskaparnas egna upplevelser. Istället är det Ingrids hemmafilmer, fyra barn och gamla intervjuer som får måla upp en bild av en egensinnig kvinna.
Barnen berättar kärleksfullt om en lekfull moder vars närvaro lyste upp ett rum. Flera olika äktenskap till trots verkar det ha funnits en gemenskap bland barn och kusiner i Bergman-Rosselini-familjen. Soliga dagar fångas med en gammal handkamera och ljudläggs med lika slående musik. Alicia Vikander läser ur Ingrids egna dagböcker och brevväxling, vilket ger en fascinerande insyn i skådespelerskans karriär och längtan efter arbetet. Även sett ur ett samtida perspektiv fattade Ingrid en del radikala beslut gällande sitt privatliv. Det är svårt att inte förundras över någon som väckt fler frågor än svar – och som dessutom gjorde det så lekande lätt.
En stund in närmar sig Jag är Ingrid det mörka i ett sådant liv, men väljer att fokusera på hur älskvärd Ingrid var som person och hur mycket hon ville arbeta med film. Trots att det nästan blir smittsamt ljuvligt blir det aldrig riktigt engagerande. Det handlar inte om snaskiga skandaler, utan om att våga närma sig ett helgon så att publiken kan relatera till en riktig person.
