Tom Cruise återvänder i rollen som Jack Reacher, en före detta major inom militärpolisen som numera skulle kunna kallas för frilansande internutredare. Han är en lösdrivare som gjort sig nästan omöjlig att hitta, men precis som trollen står han i dörren när man pratar om honom och visar prov på sin slagfärdighet, såväl verbalt som med nävarna.
Hans efterträdare är en kvinna, major Susan Turner, som gärna bidrar med Reachers förlorade resurser och befogenheter då han behöver dem. När Turner fängslas för spioneri tvekar Reacher inte på hennes oskuld, utan sätter sig snabbt in i den korruptionshärva som hon varit på spåret. Här är det tydligt vilka personer som är ädla respektive förtappade, och därför kan Reacher använda vilka metoder som helst. Han gör sig själv till ett verktyg för att nå rättvisa. Samtidigt får han för ovanlighetens skull ta hänsyn till lite privat bagage, när han får reda på att han eventuellt har en femtonårig dotter. Ensamvargen utan något att förlora har med ens en familj. I samarbetet med Turner kommer även könsrollerna upp till diskussion, men det görs inga genombrott.
Det är en berättelse där nyckelfigurerna utgörs av supermänniskor. Om Jack Reacher går in i en jämn fight så är det mot minst fem andra. Bland hantlangarna på andra sidan finns det givetvis en person som är både Reachers like och motsats. Lika effektiv i närkamp och skarp i intellektet, bara med en helt annan moral och därmed inte lika petig med vems ärenden han utför. Det är uttalat att det är mellan dem den slutgiltiga fighten kommer att stå.
Vi har sett det förut. Det är inte mycket som är nytt i val av motiv och miljö. Vid närmare eftertanke känns flera av elementen rentav som klyschor, inte minst när vi kommer till den slutliga jakten och uppgörelsen. För mig blir summan ändå större än delarna eftersom jag hela tiden tycker att det är spännande och till slut till och med berörs av den lilla mängden känslor. Om Jack Reacher återvänder ännu en gång så gör jag det också.
