Redan från första ton känns det lite jobbigt. Det korsklipps hejvilt mellan huvudpersonerna – bagaren och hans fru (James Corden och Emily Blunt), rödluvan (Lilla Crawford), Askungen (Anna Kendrick) och Jack (Daniel Huttlestone) – medan all dialog sjungs ettrigt och glättigt på ett sätt som gör mig allvarligt orolig. Knappt hinner alla vägar leda till skogen förrän min blick börjar leta efter en utväg.
Grundidén i Stephen Sondheims musikal är uppfriskande: ta sagor med gemensamma nämnare, väv samman med glimten i ögat, dra nytta av den naiva energin men applicera ett mörkt filter som gör det hela förvånansvärt elakt. Problemet är att det hållas reda på så många sagofigurer att det ofta resulterar i överladdade montagesekvenser utan egentligt fokus. Mer trivsamt blir det när färre rollfigurer får skina, särskilt i en underbart patetisk penismätning mellan två pompösa prinsar (Chris Pine och Billy Magnussen) som fäller ut händerna, tar i från skreven och sliter upp sina skjortor.
Det är roligt att musikalveteranen Rob Marshall (Chicago och Nine) valt att blanda påkostade specialeffekter med en Broadway-skrud som är trogen sin förlaga. I den estetiska krocken uppstår en oväntat intimitet och närhet till den stora stygga vargen (en väsande Johnny Depp med pedofiliska undertoner) och den intensiva häxan (en självsäker Meryl Streep som verkar lika förtjust i att sjunga som att gå på Oscarsgalan).
I slutändan blir ändå Into the Woods en tröttsam filmupplevelse. Energiflödet smittar bivis av sig, men när upplösningen tar en andra vända vill huvudvärken bara snabbspola till ett lyckligt slut. Några minnesvärda nummer vore kul att återuppleva, men tillräckligt för att orka se om filmen i sin helhet? Aldrig.
