Konturerna på elefanten i rummet hinner knappt anas förrän Antoine (Vincent Cassel) förgiftar stämningen i rummet. Louis tar sats, sväljer. Suzanne (Léa Seydoux) hatar sina bröder, älskar sina bröder, röker sin sjunde spliff på en kvart och kaskadsvär. Catherine (Marion Cotillard) kämpar med diplomatin medan hon får allt svårare att andas. Outsidern löser alltid gåtan först.
Juste la fin du monde (Inte hela världen?) är utsökt mästerlig: Bergmanskt småaktig, befriande högljudd och oresonligt uppriktig. Den avgjort bästa film Xavier Dolan har gjort.
Samtliga skådespelare levererar sina repliker med perfekt tajming, i ett tempo som pendlar våldsamt mellan ett tillkämpat bevarande av husfriden och psykologisk brutalitet i ett vredesmod som har odlats mot Louis (Gaspard Ulliel) i över tio år. Han gick vidare, flyttade till vad som förmodat är Marais men som avfärdande beskrivs som ”bögkvarteren”, blev konstnär, gjorde sig ett namn. Nu har han åter dykt upp i de liv vars hjärtan han har krossat, i bagaget bär han på en hemlighet.
Att Xavier Dolan är ung, begåvad och produktiv är ett omisskännligt faktum. Personligen har jag alltid tyckt att något fattas storyn om än mycket känsligt och elegant inpaketerad. I den här filmen faller alla bitar på plats. Res en staty.
