Insyriated av Philippe Van Leeuw zoomar in på den syriska civilbefolkningens vardag och tar sig an ett av filmkonstens mest tacksamma ämnen – att på nära håll beskåda den andres lidande. "Vad trevligt att se en film på bio såhär mitt i veckan!" säger någon i bänkraden bakom, just som filmen drar igång. Det tar bara några minuter innan jag tänker "Nej, du, inte trevligt." Eller ungefär så trevligt som ett syriskt vardagsliv mitt i det pågående kriget kan bli.
Händelserna kretsar kring en dag och kameran följer matriarken Oum Yazam, spelad av den israeliska skådespelerskan Hiam Abbass (som senast kunde ses i "Blade Runner 2049" av Denis Villeneuve). Tillsammans med sina tre barn, sin svärfar och några grannar är hon insyriad mot sin vilja i en lägenhet i krigets Damaskus. Vare sig de lämnar bostaden eller stannar kvar riskerar de livet, såväl när de närmar sig fönstren som när de pratar högt, konstant bevakade av krypskyttar.
Upplägget är pedagogiskt, på gränsen till förutsägbart. Trots detta är det omöjligt att inte bli indragen. Hiam Abbass, de oslagbara tonåringarna och Diamond Bou Abboud som spelar den unga mamman Halima, tar oss genom hela känsloregistret i sina försök att hantera sin helt omöjliga situation. Jag kunde knappt andas sittandes tillsammans med familjen i den labyrintiskt stora lägenheten, klaustrofobisk som en bunker, fast absolut inte säker.
Den minimalistiska formen, det snabbt ökande tempot och den eskalerande brutaliteten, som trots allt knappast överträffar verkligheten, gör filmen till en växande amöba av oro och uppgivenhet. När jag efter filmen lämnar salongen till ljudet av snyftningar i bänkraden bakom, återstår mest en känsla av att det på något sätt inte känns rätt att se och göra en till film som inte tar itu med hopplösheten och glömskan som verkar ha lagt sig som ett grustäcke över den skildrade konflikten för gott.
