Det andra kapitlet tar vid direkt där föregångaren slutade. Demonen som hemsökt familjen Lambert har nu lyckats ta sig över till andra sidan med pappan Joshs (Patrick Wilson) kropp i besittning. Vid sidan av den klassiska spökhusskräcken, där den annars så trevlige Patrick Wilson får tillfälle att imitera en förruttnande Jack Torrance, utreds demonens jordiska förflutna. Tyvärr innebär detta också återstiftad bekantskap med de irriterande comic relief-figurerna från förra filmen (varav en spelas av manusförfattaren Leigh Whannell).
Om Insidious var en originell renovering av skräckgenrens hemsökta hus, särskilt med sina krypande utsvävningar i det dimhöljda dödsriket The Further, är uppföljaren en fördjupning som förlitar sig på tillbakablickar och grävande i det förflutna. Spåren leder till en oroväckande mor- och sonrelation med trista transfobiska inslag. Klichéerna förhöjs, förstärks och förvrids med en stämningssättande ljussättning som är så desperat att det liknar Dario Argentos Suspiria genom en saftblandare.
Jag gillar verkligen psychocirkusen som James Wan hållit igång sedan Dead Silence, men här blir det bara för fånigt och osammanhängande. Härnäst tar han paus från skräckgenren för att göra Fast & Furious 7. Kanske hamnar filmskapandet på banan igen?
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 09, 2013.
