Sommaren har kommit till den pittoreska gården, och vilken sommar sen! Buskarna är tunga av syrener och gräset är daggvått. Här kan väl ingen ondska lura? Den lilla familjen som bor där försöker åtminstone intala sig det genom att leva som vanligt, tills en dag då några män kommer på besök och rubbar deras tillvaro. Innan vintern kommer är den tredje delen i Stefan Jarls tematiskt sammanhållna krigstrilogi, och först ut som en i raden av svenska krigsfilmer i år.
Det är en genomdyster och stundtals rå berättelse. Landskapet och naturen är symboltungt på ett växelvis övertygande, växelvis mindre entusiasmerande vis. I sina bättre stunder gör tidlösheten i landskapet att filmen knyter an till en historisk erfarenhet av ransonering och krigshot lika mycket som den kretsar kring en hypotetisk samtid, medan estetiken i sina sämre stunder påminner lite för mycket om Bilddagboken -06 med överexponering och närbilder på diverse växter.
Den sparsmakade dialogen är träig och karaktärerna är sömnigt endimensionella; inte minst De Onda som arketypiska skolgårdmobbare med en ”hörni grabbar”-jargong lämnar mycket att önska. Sekvenserna med sonen och hans vita häst vilar det däremot ett sagoskimmer över, och scenerna där han rider genom ett ödsligt landskap förpestat av krig öppnar upp för något intressant – det blinkas åt både De 400 slagen och Gå och se, klassiker med unga, utsatta pojkar i huvudrollerna.
Men Jarl låter inte barnperspektivet löpa linan fullt ut. Allt för mycket tid spenderas med föräldrarna för att det ska kännas motiverat att lämna så många frågor obesvarade gällande statskuppens ursprung och förlopp. Jarls ambition är sannolikt att förmedla barnets känsla av obegriplighet och meningslöshet som måhända är den enda vettiga reaktionen på krig, men resultatet blir i stället andefattigt och oengagerande.
