Bekvämt övre medelklassliv utan gnista går sin gilla gång för hjärnkirurg Paul med fru Lucie och bästa vän Gérard. Operabesök och familjemiddagar på helgen, tennisspel i veckan och för många långa timmar på jobbet, utgör tillvaron. Hustrun sedan trettio år antyder att mer tid tillsammans vore en idé, men varför det? Så dyker den tjugo-någonting, vackra, konststuderande kvinnan Lou upp, samtidigt som leveranser av buketter med röda rosor skickas anonymt och besvärande till mottagningen, hemmet, sjukhuset, bilen... Och ekvilibrium är rubbat.
Om hur vi obönhörligt slösar bort livet och enträget låter tiden försvinna medan vi ägnar oss åt andra saker än de vi älskar, är vad det egentligen handlar om.
Stämningen är spänd och under ytan lurar ett hot, medan skådespelarna levererar oklanderligt med den skicklighet som krävs för att det ska verka enkelt.
Som publik kan man luta sig tillbaka, förföras av glidande foto och låta dramat rullas ut. Den ikoniska Daniel Auteuil gör sin Daniel Auteuil enligt reglementet, han är ingen ful gubbe alls, men kanske på något sätt ändå? Kristin Scott Thomas gör sin vanliga, vackra, sorgsna; Lucie är inte en försmådd, åldrande hemmafru, eller är hon det? Eller har även hon en ofullgången affär med sin mans bästa vän Gérard? Spänningen i det outtalade, och vibrerande insikter om att livet går en förbi, vare sig man tar chanser eller inte, det är filmens kvalité, vilken bärs upp av en stadig, alltigenom strömmande Hitchcock-artad obehagskänsla. Men till slut kollapsar manus enligt typisk, melodramatisk, misogyn och spekulativ franskfilms-modell. Det som kunde blivit ett litet stycke i miniatyr av The Ice Storm, à la français, blir dvd-drama med dagg och fuskblod, innan frosten.
