Först fick vi “Da Vinci-koden” och sedan “Änglar och demoner”. Inferno är den fjärde av Dan Browns böcker om Robert Langdon och den tredje att bli film.
Bertrand Zobrist är en galen miljardär som predikar att överbefolkning kommer att bli mänsklighetens undergång. Hans egen lösning är att skapa ett virus, döpt till Inferno, som ska reducera mänskligheten till hälften. Men viruset är gömt och kan bara hittas genom en serie ledtrådar som Zobrist lämnat efter sig. Kanske innebär detta att det bara är kodknäckaren Robert Langdon som kan rädda världen.
När filmen börjar är Langdon dock inte mycket att räkna med. Han vaknar med en huvudskada på ett sjukhus i Florens utan att veta hur han hamnat där. Hans febriga perspektiv på omgivningen är blandat med vanföreställningar om jordens undergång à la Dantes inferno. Till sin hjälp har han läkaren Sienna Brooks, lyckligtvis expert på Dante (!), för det visar sig snart att Dantes bild av helvetet också är grunden för de gåtor som leder till viruset. Zobrist tycks nämligen ha varit mer intresserad av leka Fader Fouras än att sprida sitt dödliga virus.
Det blir således en tidspressad jakt med religionshistoriska referenser som enda vägbeskrivning. I hasorna har huvudpersonerna en lejd mördare som påminner om The Terminator och diverse andra representanter från mer eller mindre hemliga organisationer med oanade resurser. Det påminner om ett stort antal andra filmer – Bourne, Mission: Impossible eller någon Bond-film – där man ganska orealistiskt gör Europa på en dag.
En del av det som tycks osannolikt eller rentav löjligt får sin förklaring senare i filmen. Annat får man helt enkelt acceptera som en del av förutsättningarna för en rafflande historia. Det är tekniskt välgjort och rikt på symbolik. Dessvärre blir det inte särskilt spännande eftersom man inte bryr sig speciellt mycket om hur det går för de inblandade eller knappt ens för den hotade hälften av mänskligheten.
