Det som håller fast Il Divo-publiken är inte filmen, utan verkligheten. Paolo Sorrentino försöker teckna porträttet av det korrupta Italiens ansikte genom historien om högerkristna Giulio Andreotti, trefaldig premiärminister i Italien.
En av anledningarna till hur Berlusconi 2009 nu sitter vid makten. Det är angeläget. Filmen däremot är mest snygg. Som en herrtidning i videoformat. Reklamfilmsvåld, objektifierande av kvinnor, oneliners. För visuell för att beröra, en ytlig historia om karikatyren av en korrupt politikers allvarliga brott och maffiasamarbeten.
Il Divo saknar något som finns hos Jag, Claudius, Gudfadern och Sopranos: en psykologisk undersökning av maktens psyke. Där analysen ska sniffas fram finns bara en kostym, stilistiska mord eller en halvtaskig aforism. "Jag tror inte på slumpen, jag tror på Guds vilja", säger Il Divo, om och om igen. Jaså? Vem bryr sig, om det inte motiveras? –CRFN
