Snart firar Oscarshistoriens allra mest tillfredsställande ögonblick tvåårsjubileum. Det var den 26 februari 2017 som Damien Chazelles La La Land skamset fick svansa av scenen med jazzhänderna i fickorna, efter att av misstag ha dubbats ”bästa film” i några minuter. Den rättmätiga vinnaren visade sig i stället vara Barry Jenkins smyghit Moonlight, och världen kändes en kort stund lite rättvis.
När båda regissörerna nu är tillbaka i racet inför årets gala har oväntat nog ingen av dem chans att vinna det stora priset. Och det känns bra att veta att Chazelle får fortsätta vara lite ledsen när First Man får nöja sig med nåt tröstpris för specialeffekter eller ljud, men det är ändå synd på Barry Jenkins nya. För den tickar väldigt många Oscars-boxar.
If Beale Street could talk rör sig inom den välbeprövade genren romantiskt drama som är baserad på en respektabel litterär förlaga av James Baldwin, förlagd till 70-talet. Den sätter också fingret på historiska och nutida samhällsproblem på makronivå, men gestaltar dem genom en vacker och personlig liten berättelse i förstoring.
Filmen fokuserar på två unga älskande i Harlem, 19-åriga Tish (KiKi Layne) och 22-åriga Fonny (Stephan James). Tish har precis fått veta att hon är gravid – och det hade varit supertrevliga nyheter, om inte pappan precis åkt i fängelse på falska anklagelser. Jenkins slussar oss sedan skickligt fram och tillbaka i kronologin, från familjens försök att få Fonny friad till parets liv tillsammans innan fängslandet. Och Beale Street är till viss del en viktig skildring av rasism och social orättvisa som är aktuell än i dag – men det är ändå kärleken mellan karaktärerna som är filmens kärna. Den är så totalt ren och oövervinnerlig, oavsett om våldtäktsdomen går att överklaga.
Ifall filmen kommer vinna någon Oscar alls återstår att se. Regina King har kanske den bästa chansen för sin biroll som Tishs passionerade mor, men den värdigaste nomineringen är nog kompositören Nicholas Britells. Hans ledmotiv här är precis lika finstämt som det (redan smärtsamt finstämda) han skrev till Moonlight för några år sedan. Under ett år som sträckt sig från Black Panther, via BlacKkKlansman och Sorry to bother you till Beale Street tycks det vara svarta filmskapare som berättar de starkaste historierna i Hollywood just nu. If Beale Street could talk är inte nödvändigtvis bäst av dessa exempel – men den förtjänar onekligen att vinna nånting.
