The Ice Storm

När Ingmar Bergman slog världen och de svenska vardagsrummen med häpnad med Scener ur ett äktenskap var det bland annat för att han inte väjde för de svåraste och de mest ljusskygga känslorna. Han bröt ner äktenskapet i små, ömtåliga beståndsdelar som slungades ut i rutan av två infernaliskt skickliga skådespelare, sannolikt på toppen av sin karriär. Ang Lee har aldrig påstått att han ville göra en ny Scener ur ett äktenskap med The Ice Storm, men det finns beröringspunkter. Inte minst i tidsandan, det tidiga 70-talet, där uppbrutna moraliska värderingar satte äktenskapet på stenhårda prov. Nu är alltså Ang Lee ingen vare sig Bergman eller Cassavetes, som vågar låta sin kamera utmana det inre sönderfallet hos två makar. Med The Ice Storm försöker Lee i stället peka på större samband. Som när Nixon håller sitt famösa TV-tal under Watergate-affären och landets ledare avtäcks som en samvetslös lögnare. Då, ungefär, är det kanske inte så konstigt om det smittar av sig på de enskilda medborgarna. På pappret, och möjligen i förlagan (Rick Moodys roman med samma namn), ter sig allting fascinerande, rentav elektriskt. Men det visar sig inte vara riktigt lika lätt att iscensätta och, på något sätt, bevisa på film. Under filmens gång blir frågetecknen fler än utropstecknen. Historien kretsar kring familjerna Hood och Carver, grannar i eleganta villor i Connecticut. Ben Hood (Kline) har en affär med Janey Carver (Weaver), som emellertid verkar både uttråkad och ointresserad. Hennes karaktär förblir gåtfull under hela filmen. Elena Hood (Allen) är frustrerad, trött på Bens lögner och söker spänning genom att snatta läppstift. Dottern Wendy Hood, 14 år, visar sexuell nyfikenhet mot sönerna Mikey och Sandy Carver, typ 15 och 13 år. Och sonen Paul Hood, 16 år, famlar efter kärlek i storstaden, utan nämnbar framgång. Idén är tydlig, vi ser ett antal människor i passiv moralisk nerförsbacke. Sådana föräldrar, sådana barn. Det stora "nyckel-partyt" i slutet av filmen, där tillfälliga partnerbyten görs till en "kul grej" understryker denna värdeupplösning. The Ice Storm har åtskilligt att erbjuda i de enskilda delarna, flera porträtt är minnesvärda, inte minst Joan Allen som den försmådda Elena. Hon är i en egen klass och tar här klivet upp bland de riktigt stora aktriserna. Men Ang Lee har problem med att påvisa samband och slå broar. Pauls flummiga filosofi om familjen i Fantastiska fyran-magasinen når inte fram, Nixons närvaro stannar vid en blinkning, en påminnelse om att det är 70-tal och inget annat. Inte heller filmens dramatiska klimax och vilka efterföljder det får, känns övertygande. Det där med att någons plötsliga död ska få alla att omvärdera sina liv, att slå upp ögonen, det känns just - 70-tal.