Filmatiseringen av tredje boken i serien om Hungerspelen, Revolt, har kapats i tu. Denna första del har en uppläggskänsla som inte är helt lyckad, vilket förmodligen inte bekommer producenterna något särskilt när de skrattar hela vägen till banken. Titeln, Jennifer Lawrence och en glänsande rollista säljer sig själva.
Och visst levereras ett högklassigt skådespeleri när, säg, en iskall Julianne Moore i rollen som motståndsrörelsens president Coin och den enigmatiske Philip Seymour Hoffman som före detta spelledaren, numera kommunikationsansvarige Heavensbee, får gnabbas om Katniss öde.
Katniss är tärd, deprimerad och trasig efter spelens påfrestningar. Hon sitter och grubblar och gråter i underjordiska skyddsrum i rebellernas distrikt 13. Mardrömmarna håller henne i sitt grepp. Kan hon formas till det kommande upprorets symbol och ledargestalt och bli sinnebilden av upprorsledaren Mockingjay?
Hungerspel-berättelsernas styrka har alltid varit driften med, och medvetenheten om ytans makt och bildens manipulativa kraft. Hunger Games 3 innehåller ett par imponerande och sevärda ögonblick: slagfärdigt hjärtknipande scener där enad kamp mot övermakten uppstår och hängivna motståndskämpar i trasor sluter upp bakom Mockingjay. Även några exempel på hiskligt totalitärt övervåld ger sannolikt kalla kårar längs ryggraden på den mest hårdfjällade unga filmpublik och håller filmglöden vid liv.
Men överlag är Hunger Games 3 en ganska frustrerande upplevelse. Den når aldrig klimax, får ingen utveckling och trots action, bombanfallsterror och kallblodiga avrättningar på civila, blir det här transportsträckan fram till del 2 (som kommer nästa år, i november). Då får vi förhoppningsvis se kampen antända och en revolt som exploderar.
