Hundtricket

Tystnad i salongen! Arvingarna har anlänt. Sveriges skådespelar-elits, sen decennier, ättelägg i par på vita duken! Det är ett sånt fint ögonblick (obs,ej post-ironi), svenskar i generationer kan förena sig. Yngste sonen till prima skådespelerskan, änglablondinen, Christina Schollin; Linus Wahlgren, Pernillas bror, spelar huvudrollen som romantiske svennen som söker äkta kärlek, så som den är i Hollywoodfilmer (och ingen annanstans än där). Hans bäste kamrat, skrävlande och hjärtskärande osäkre kvinnobelägraren - gestaltad av äldste sonen till nordisk filmexports största stolthet, Stellan Skarsgård. Alexander alltså, den långe. Ett sånt...fenomen! Med sin skyskrapekropp, nu formad av bodybuilding, liksom lägger sig hela Alexander över bioduken med nästan skrämmande sexuell karisma, närvaro och komisk tajming. Och hela tiden är man osäker på om det är medvetet eller ej. Underhållande är det hur som helst. Precis som det faktum att Kjell Bergqvist är med i den här svenska regidebuten också...Det är fantastiskt! Släng dig i klippbordet, Michael Nyqvist! Bara en tidsfråga innan Bergqvist blir staty utanför Kulturamas filmlinje. Utmärkt är han emellertid som alltid i sin uppskruvade intensitet. Även Wahlgren, som utövar ett känsligt understatementagerande, är mycket bra, liksom hans utvalda dam, Josephine Bornebusch, glamourös och naturlig i ett enda slag. Fascinerade med tanke på att de är regisserade av ett par i närmast snorungeålder, Christian Eklöw och Christopher Panov, som också skrivit manus, är 28 respektive 24 år. Tolkar det hela som att de velat göra en superromantisk film men inte riktigt, på unga människors vis, vågat ge sig hän (det är det här med ironi och post-ironi). Istället slår det ibland över i raljant pastisch, nästan som en parallell-handling, över klassiska romantiska filmer från de senaste 20 åren och hur de är uppbyggda. Även om Stockholm nu aldrig blir New York eller Vasaparken Central Park, let ´s face it, spöregn är helt enkelt mycket snyggare i skuggan av Frihetsgudinnan. Däremot roar vi oss åt en ackurat stockholmsk stilstudie, som bland annat tjejens Stureplansuniform (ljusbrun skinnkavaj och blond hästsvans) och den ohyggliga mobiltelefonterrorn. Min främsta invändning,som hundvän, är att det är mycket synd om den medverkande taxen. Annars berörs en cynisk snart medelålders inte ett skvatt, föru- tom som sagt av släktbanden som manifesteras. Men jag ser framför mig landets förenade tonåringar trollbundna, lyckliga tårar, i en publiksuccé.