Under 2019 ägde 25 408 skilsmässor rum i Sverige och en miljon i hela Europa. Och förvisso är att skiljas att dö en smula, men gör man det i ett stort hus i den lilla pittoreska engelska drömstaden Seaford är det trots allt en hyfsat skonsam medelklassdöd med hopp om livet så att säga. Kunde man kanske tro. Men nehejdå. Inte enligt skilsmässodramat Hope Gaps regissör William Nicholson som har skapat en helt humorlös och till brädden patosfylld version av Marriage Story.
Det klichéartade medelåldersparet Edward och Grace har levt ihop i 29 år. Han (Bill Nighy) är timid och tillbakadragen och hon (övertygande Annette Bening) ett energiknippe som älskar gud och poesi. De har en utflugen son vid namn Jamie (The Crown-stjärnan Josh O’Connor) som inte hälsar på så ofta vilket modern tycker är ledsamt men fadern tar med ro. Plötsligt en helg blir sonen dock hemringd av pappan som avslöjar att han tänker lämna Grace för en annan kvinna. Det är här det som ska vara den egentliga berättelsen tar sin början, med den livskris som de tre familjemedlemmarna genomgår i samband med Edwards uppbrott – en berättelse som dessvärre är fullständigt oengagerande.
Hope Gap är en ganska träffande men tyvärr helt okritisk skildring av det som har blivit DN-Åsa Beckmans favoritämne: kvinnor som känner mycket och vill snacka känsler och män som tiger och flyr. Nicholson tar också han för givet att denna spaning verkligen är värd att fördjupa sig i och låter oss beskåda ännu ett drama om denna generation av icke-kommunicerande föräldrapar som gifte sig av bara farten för att i stilla ro kunna gå in sina förutbestämda könsrollsskor. Det uppstår dock ett problem när Nicholson samtidigt kräver att man ska gråta med karaktärerna som saknar både karisma och humor, och inte ens förmår vända sig till välutbildade psykonalytiker och advokater såsom deras roligare och mognare Marriage Story-vänner gör.
Halva filmen, som är baserad på regissörens Tony-belönade pjäs The Retreat from Moscow, ägnade jag åt skadeglädje över att denna meningslösa relation gått i kras och andra halvan åt Seafords vackra vyer. Små små ögonblick däremellan kunde Graces irriterande attityd dränkas i den gamla engelska poesi som hennes röst citerar i bakgrunden vilken i detta fall definitivt överträffar dikten/filmen.
