Arrangerade äktenskap mellan thailändska kvinnor och välbeställda skandinaviska gubbar är ett ämne som väldigt många har åsikter om. Och den djupdykning som det danska paret Sine Plambech och Janus Metz har gjort i denna äktenskapsentreprenad är därmed en välbehövlig reality check. Efter tio års arbete levererar de en film som är en såväl empatisk och nyanserad som brutal skildring av vår uppfuckade värld.
Thy, en liten gudsförgäten fiskeby på Jylland, har under drygt två decennier ökat sin befolkning med 926 ditresta thailändska kvinnor. Bakom den lite överraskande tillströmningen står den företagsamma Sommai, som från filmens början pedagogiskt leder oss genom den mödosamma, långt ifrån Tinder-svajpande matchningsprocessen. Hennes fokus ligger på landsmaninnor från hembyn Pattaya, vilka lider av allt annat än white people problems för att uttrycka det milt. Sommai har identifierat en stor efterfrågan bland ensamma danskar som i filmen är till lika delar desperata, perversa och extremt olyckliga. För Saeng, Mong, Kae och Sabit är det däremot chansen att ordna ett bättre liv åt sina barn, föräldrar och syskon som är den uppenbara och smärtsamma drivkraften. När pest eller kolera jämt har varit dina livsval låter migration till andra sidan jorden och giftermål med en total främling ganska rimligt.
Hjärtelandet är en så sällsynt uppenbarelse med sin flerskiktade komposition och på samma gång imponerande närhet och antropologforskardistans till de skildrade personerna. Dessutom förvandlas den stundtals till en melankolisk visa om en undertryckt kärlekstörst, ojämna livsvillkor och det som av så många tårfyllda ögon i filmen kallas för livet. Plambech och Metz ser till att följa upp dessa öden vilket ger den redan fängslande berättelsen en existensiell hemsökardimension.
