Hjältar

Det är antagligen ingen slump att de roligaste filmerna av Woody Allen är Annie Hall och Manhattan. Och nånstans fick vi ett kvitto på detta när Diane Keaton dök upp i Manhattan murder mystery häromåret. I motsats till den svårt anemiska Mia Farrow (undantaget heter Broadway Danny Rose) fick vi åter se prov på den självsvängande samklangen i spelet mellan Allen och Keaton. De hade ännu roligare än vi. Och det syntes. Diane Keaton är bland annat en strålande, intelligent komedienne med både lyskraft och tajming. Och när vi just nu tvingas se henne fjanta runt i Brudens far 2 är det på sin plats att minnas vem som spelade Kay, Michael Corleones fru, i, framför allt, de två första delarna av Gudfadern och, inte minst, vem som gav kött och blod åt Louise Bryant i Warren Beattys Reds. Diane Keaton har bredd. Med hennes bakgrund som fotograf (hon har publicerat två fotoböcker; mamman var för övrigt också fotograf) är det föga överraskande att hon nu regidebuterar, med Hjältar. En ömsint, finstämd vardagsberättelse lite i samma fåra som Steven Soderberghs King of the Hill. Men medan den senare aldrig brände till och hade något ohälsosamt syrefattigt över sig, lyckas Diane Keaton med precision i den svåra konsten att vara subtil på film. I berättelsen om den lille grabben med den sjukliga mamman och den prillige uppfinnaren till pappa och de två bindgalna farbröderna lyckas hon med försiktig pensel måla i nära nog regnbågens samtliga färger. Hon bryter mot samtliga kända hollywoodska konventioner om dramaturgi och tränger med varsam och mjuk hand in i sina karaktärers något skruvade vardag. Normalt är jag svårt allergisk mot "oddball"-filmer - Björn Runges Harry och Sonja lämnade mig fullständigt likgiltig - men Diane Keaton blir aldrig påträngande och hon publikfriar inte. Hon är rörande utan att bli sentimental, hon blir angelägen genom ett vara lågmäld. Det är stor konst.Keaton, som en gång började som sångerska (vi har sett henne sjunga i både Annie Hall och Radio Days), imponerar även visuellt. Panoreringar som en Greenaway som skulle nickat gillande åt, inåkningar som skulle uppskattats av en Scorsese. Om det inte framgått på annan väg så är Hjältar en synnerligen potent liten film och möjligen har vi bara sett toppen av isberget på Diane Keatons begåvning. Det är lockande att tro så.