Alfred Hitchcock må ha varit en grym regissör men framför allt var han en jävel till PR-kille som insåg värdet av sälja in sina filmer likväl som sig själv med mytbildning och snack. I Sacha Gervasis Hitchcock är han en narcisstisk barnunge som helt saknar udd och bara får agera bollplank till Helen Mirrens lagom riviga sarkasmer. Jämfört med HBO-filmen the Girl från förra året som iallafall vågade ifrågasätta och problematisera Hitchcocks relation till sina skådespelerskor förblir detta ett puttrande kväljande mys om den undertryckta maka som gömmer sig bakom varje manligt geni. Ofta sant förvisso, men tröttsamt och schablonartat när det framställs på det där lagom lättsamma och ofarliga sättet. Helen Mirren skulle självklart aldrig svika “Hitch” på riktigt och Hitchcock kommer givetvis snart till sans och inser värdet hos sin fru och kompanjon. Myyyys. Att Anthony Hopkins alltför snälla och tomma Hitchcock har en ständigt pågående uppgörelse i sitt undermedvetna med den bestialiske mördaren Ed Gain blir således bara konstigt i en film som saknar allt vad spänning heter. Scenen när den berömda dusch-scenen från Psycho visas för första gången i en fullsatt biosalong och Hitchcock står utanför och njutningsfullt dirigerar skriken från publiken är en av filmens få behållningar.
