Det asylsökande, sydsudanesiska paret Rial (Wunmi Wosaku) och Bol (Sope Dirisu) flyttas från förvar till hemsökt skyffe i Remi Weekes långfilmsdebut, assimileringsskräckisen His House. Det nya hemmet, som är fullt av kackerlackor, diskbänksrealistiska fuktfläckar och revor i tapeten, hade väl vilken mäklare som helst beskrivit som ett renoveringsobjekt med stort potential. Socialarbetaren Mark (Matt Smith) berättar också för paret vilken tur de haft, här behövs bara lite småfix (såsom gångjärn till ytterdörren), och han själv bor förresten inte närapå lika stort. Om de bara anpassar sig och visar att de tillhör ”the good ones”, ska nog allt gå bra.
Bakom det grådassiga grannskapets spetsgardiner blänger en kedjerökande kattant på det nyinflyttade paret medan skolungdomar urinerar på deras bakgård. Men Bol är optimistisk, de är här för att stanna. För att börja om. De kan anpassa sig.
Bakom sig har Rial och Bol lämnat en dotter. Drunknad i medelhavet som så många andra under den riskabla färden mot Europa. En outsinlig källa till skuld och mardrömmar som snart rubbar tillvaron i det nya landet. Från det gamla landet har nämligen en Apeth följt med. Ett slags häxkraft som kryper och knarrar i väggarna.
Tyvärr gör inte Netflixdistributionen His House några tjänster i egenskap av skräckfilm. Jag kan inte släppa att ljudläggning som skrämseleffekter sannolikt kommit till större rätt i en biograf. De gastar som håller Bol sömnlös om nätterna fungerar desto bättre som metafor för slitningen mellan gammal och ny nationell identitet. Ett upplägg som riskerar att skriva publiken på näsan men fungerar väl tack vare Wosakus och Dirisus fina insatser. Kanske tjänar berättelsens övertydliga tendenser även intrycket av att Weekes sammantaget åstadkommit en precis och lovande debut.
