Under sextiotalet inleddes Mao Zedongs så kallade kulturrevolution i syftet att sprida den kommunistiska läran till Folkrepubliken Kinas varje vrå. Det var en våldsam brytning med allt borgerligt eller traditionellt, och censur liksom frihetsberövande utövades friskt.
Till de drabbade hör Lu (Daoming Chen) i Hemkomsten, den senaste filmen av Zhang Yimou som tidigare gjort bland andra Den röda lyktan och Hero. När myndigheterna informerar Lus hustru Feng (Gong Li) om att maken rymt är hon tagen men aktsam. Dottern Dan Dan (Huiwen Zhang) visar å sin sida inget tecken på medlidande, kanske är hon ett barn av sin tid, eller bara ett barn som upplevt faderns frånvaro som ett svek. Hela denna upptrappning är skildrad med väl säker hand, nästan slentrianmässigt, och bådar för en uppgörelse med det förflutna av smetigare slag.
Men så står Lu utanför Fengs dörr. Det är en lång och ordlös scen. Li Gongs spel förmedlar precist slitningen mellan kärlek och självbevarelsedrift som väcks när Lu försiktigt knackar på dörren. Här förankras Hemkomstens spänning och plötsligen är en haltande inledning bortglömd. Nog är det sentimentalt, men ack så elegant.
När Feng inte öppnar får den titulära hemkomsten vänta. Först flera år senare, efter kulturrevolutionens slut, kan Lu återvända. Att en kuriös minnesförlust då hindrar Feng från att känna igen just Lu kan framstå som skralt manusbygge, men är i själva verket ett begåvat upplägg för en melodram. Och därtill en fin allegori över ett skede i Kinas historia då det inte stod fritt att tycka eller minnas efter behag.
Hemkomsten är inte utan brister. Ibland känns dialogen yxig i förhållande till de tystnader skådespelarna förvaltar så fint, i andra stunder anas viss historielöshet. Men här är den melodramatiska formen, vilken värderar känsla över reson, ett utmärkt alibi. Slutligen ska Qigang Chens utmärkta musik nämnas. Fjäderlätta men samtidigt vemodiga kompositioner ger ytterligare liv åt en familjesaga som lyckas vara storartat hjärtskärande med små medel.
