Det är en konst, ändå, att rollbesätta biopics (eller biografilm som det borde heta på svenska). Stjärnan bör vara så pass lik sin karaktär, rent fysiskt, att publiken köper det, men också ovanligt duktig på att härma huvudpersonens manér. Ofta behöver hen dessutom vara precis lagom känd i sin egen rätt – nog bekant för att locka publik, nog diffus för att smälta ihop med sin förlaga.
Helan & Halvan lyckas uppfylla alla kriterier. Steve Coogan må ha ett alldeles eget omisskännligt ansikte, men hans imitation av Stan Laurels blyga scenspråk och transatlantiska dialekt är så perfekt att vi sväljer hans Halva helt. John C. Reilly behöver lite mer hjälp av sminkavdelningen för att förvandlas till Oliver Hardy, men täckt i proteser och toppad av en tandborstmustasch blir också han kusligt lik.
I inledningen presenteras Stan och Ollie under sina glansdagar, men nästan direkt flyttas handlingen fram till femtiotalet. Efter en schism inom duon och ett långsamt fall i glömska (båda faktorer här överdrivna för dramatisk effekt) anländer det nu pensionsmogna paret i norra England, för att spela nostalgiska föreställningar inför halvtomma hus i regniga småstäder. Turnén förflyter sedan ungefär som man kan vänta sig av en biografilm som denna: först går det inte så bra, sen bättre och bättre och så en oundviklig dipp innan paret hittar tillbaka till varandra i slutet.
Den skotske regissören John S. Baird har tidigare filmatiserat Trainspotting-författaren Irving Welshs Filth, en pseudo-provokativt saga om en korrupt knark-och-knull-polis, som blev mer pinsam än edgy. Desto bättre lyckas han då med Helan & Halvan, som i all sin mysiga ofarlighet ligger i precis motsatt ände av spektrat. Det är troget återskapad slapstick (som sällan blir lika LOL som originalet men alltid lockar ett leende) och en kärleksfull relationsskildring som hela tiden slår an lagom hårt på publikens hjärtesträngar. Och, efter att bägge hälfter av duon vid olika tillfällen sökt framgång i andra partnerskap, lämnas vi med en fin sensmoral om vänskap och lojalitet: Den som inte Helan tar…
