HC Andersens skugga

Den enda filmatisering som jag tidigare har sett av HC Andersens liv är den amerikanska från 1952 där Danny Kaye studsade runt som en debil och yster gås i ett studiobyggt Köpenhamn. Även om jag tidigt insåg att Kayes glättige dansk inte kunde ha något gemensamt med den inkännande och uppenbart sargade själ som skrev tragedier som [I]Flickan med svavelstickorna[/I] och [I]Den lille tennsoldaten,[/I] är det tyvärr Kayes ansikte som dyker upp när någon refererar till den berömde diktaren. Detta har naturligtvis varit en styggelse men nu verkar det vara dags för vaktombyte i hjärnans porträttarkiv. Historien om konstnären och hans livslånga kamp med sin oregerliga skugga är nämligen så pass suggestiv som en animation någonsin kan bli. Precis som i diktarens egna verk jobbar här realism och magisk fantasi sida vid sida och ger oss en spännande och mustig saga. Vi följer Andersen från barndomens fattigdom i Odense till uppburenhet i Köpenhamn och Europa; några avgörande stopp på vägen går nog att kontrollera i historieboken, men annars är detta en mycket fritt hållen, och mycket tragisk, historia om en konstnär och hans oförmåga att skilja på verklighet och fantasi. Den gäckande skuggan, som hellre vill förlusta sig med horor och gå på krogen än skriva rim, tjänar som tydlig men kraftfull symbol för Andersens omtalat kluvna själ. Den intrigerande skuggan lever ett eget liv, växer i styrka och lägger ideligen krokben för den "riktiga" Andersen som slutligen, när skuggan gör en överenskommelse med djävulen, tappar all kontroll över tillvaron. Teckningarna är med dagens datoranimerade mått mätt relativt statiska men inte desto mindre effektiva, vackra, humoristiska och fyllda av en svulstig frimodighet (i sann dansk anda passerar ett antal nakna kroppar och en och annan snäll kopuleringsscen). Den enda orsaken till att denna vuxna animation inte lyckas nå hela vägen fram är att det just är en animation. Oavsett hur god historia som bjuds, oavsett anslagen ton eller skicklig stilisering kan en serie teckningar aldrig riktigt koppla samma grepp om min inlevelse som en vanlig fiktion kan göra. Det finns helt enkelt en inbyggd begränsning i konstformen: En lidande "seriefigur" blir aldrig lika mångfacetterad som en "riktigt" rollfigur. Trist, kanske, men jag kommer att betrakta det som kalla fakta tills motsatsen bevisas.